Kameraövervakningslagen

Visst finns det regler och förordningar
att tänka på vid kameraövervakning

Nedan är "Kamerabevakningslagen" som är hämtad ifrån Datainspektionens webbsida kring lagar och regler.
Lagen trädde i kraft maj 2018 och nedan text (lagen) är hämtad ifrån Datainspektionen 14 Juni 2020.


Första paragrafen
Paragrafen anger lagens innehåll. I paragrafen anges att lagen innehåller bestämmelser om kamerabevakning som kompletterar EU:s dataskyddsförordning, bestämmelser om kamerabevakning som genomför EU:s dataskyddsdirektiv och bestämmelser som avser sådan kamerabevakning som inte omfattas av dataskyddsförordningen eller dataskyddsdirektivet. Hänvisningen till dataskyddsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Andra paragrafen
Paragrafen anger lagens syfte. I bestämmelsen anges att lagens syfte är dels att tillgodose behovet av kamerabevakning för berättigade ändamål, dels att skydda fysiska personer mot otillbörligt intrång i den personliga integriteten vid kamerabevakning. Avsikten med lagen är alltså att reglera kamerabevakning på ett sätt som innebär en lämplig balans mellan nyttan med kamerabevakning och skyddet av den personliga integriteten. Med berättigade ändamål avses både sådana ändamål som ska beaktas särskilt vid tillståndsprövningen enligt 8 § och andra ändamål som betraktas som berättigade i enlighet med de regleringar om behandling av personuppgifter som avses i 6 §.

Tredje paragrafen
Paragrafen innehåller en definition av begreppet kamerabevakning.

Första punkten
Enligt punkten 1 avses med kamerabevakning att en tv-kamera, ett annat optisk-elektroniskt instrument eller en därmed jämförbar utrustning, utan att manövreras på platsen, används på ett sätt som innebär varaktig eller regelbundet upprepad personbevakning. Den utrustning som omfattas – tv-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar – är densamma som omfattas av hittillsvarande kameraövervakningslag. Därmed omfattas i princip alla typer av kameror där bildupptagningen förmedlas vidare till en elektronisk bildskärm eller lagras på ett elektroniskt medium.

Med därmed jämförbar utrustning avses t.ex. instrument som kan nyttja sådan elektromagnetisk strålning som röntgen och radiofrekvent strålning. Även uttrycket utan att manövreras på platsen har samma innebörd som i kameraövervakningslagen. Med platsen menas den plats där utrustningen finns. Utrustningen kan finnas antingen på en fast plats, t.ex. på en fasad, på en inomhusvägg, i ett tak eller på en stolpe, eller på en rörlig plats, t.ex. på eller i ett fordon, ett fartyg eller en drönare eller ett annat luftfartyg.

Med att utrustningen används utan att manövreras på platsen avses att den fortlöpande hanteringen av utrustningen sker på ett ställe som är klart åtskilt från den plats där utrustningen finns. Endast det förhållandet att utrustningen sätts igång på stället eller fungerar med inbyggd automatik innebär inte att den manövreras på platsen. Utrustning som finns i användarens omedelbara närhet och som fortlöpande styrs av användaren är manövrerad på platsen. Lagen omfattar därför inte handhållna kameror eller annan därmed jämförbar utrustning och inte heller kameror som på annat sätt är kroppsburna, t.ex. en kamera som är fäst i en persons kläder eller monterad på en hjälm.

Lagen omfattar normalt inte heller användning av exempelvis en webbkamera, utrustning för videokonferens, en kamera placerad på vindrutan i en bil eller en kamera fäst på ett cykelstyre förutsatt att användaren är i kamerans eller utrustningens omedelbara närhet och fortlöpande styr över denna, dvs. avgör att den ska användas och vad som ska fotograferas eller filmas. För att det ska vara fråga om kamerabevakning enligt punkten 1 krävs dessutom att utrustningen används på ett sätt som innebär varaktig eller regelbundet upprepad personbevakning.

Begreppet personbevakning har samma innebörd som begreppet personövervakning i kameraövervakningslagen. Med personbevakning avses således att personer kan identifieras genom bevakningen. Det krävs att sådana kännetecken kan iakttas som gör att man utan större osäkerhet kan skilja de personer som iakttas från andra personer. Så är fallet om hela personen eller personens ansikte syns tydligt. Även sådant som utmärkande klädsel, speciella kroppsrörelser eller särskild kroppskonstitution kan möjliggöra identifiering.

Med varaktig personbevakning avses t.ex. bevakning med en kamera som under en längre tid är placerad på eller riktad mot en plats där människor normalt vistas. Bevakning med en kamera som är placerad på ett torg, i en butik, i ett väntrum eller i en buss, är därmed normalt att bedöma som sådan varaktig personbevakning som gör att lagen är tillämplig.

Med regelbundet upprepad personbevakning menas personbevakning vid ett flertal tillfällen. I kravet på regelbundenhet ligger att det i första hand ska vara fråga om tillfällen som ligger relativt nära varandra i tiden. Även bevakning vid tillfällen som är mer utspridda kan emellertid betraktas som regelbunden om det är fråga om systematisk användning av bevakningsutrustning. Därmed omfattas exempelvis sådana rörliga kameror som är monterade på en drönare av lagens tillämpningsområde, om användningen innebär att människor ofta passerar i kamerans upptagningsområde på ett sätt som gör dem möjliga att identifiera.

På samma sätt omfattas kameror som riktas ut från ett fordon, så länge kameran inte kan anses vara manövrerad på platsen. Även utplacering och användning av kameror på platser där människor passerar mer sällan men med viss regelbundenhet, exempelvis i närheten av en gångstig i skogen, omfattas av lagens tillämpningsområde.

Om kameran används på ett sätt som endast innebär enstaka fall av helt kortvarig personbevakning är lagen dock inte tillämplig. Så kan t.ex. vara fallet med kameror som används på svårtillgängliga platser i utomhusmiljöer eller som placeras för att kontrollera en industriell tillverkningsprocess i vars närhet människor normalt inte ska befinna sig, även om någon vid ett enstaka tillfälle kan råka göra det. Detta innebär också att den som använder en kamerautrustad drönare har möjlighet att se till att lagen inte blir tillämplig genom att personer vare sig varaktigt eller regelbundet upprepat fångas av kameran på ett sätt som gör dem möjliga att identifiera.

Detta kan exempelvis åstadkommas genom att kameran bara är påslagen på en viss höjd eller stängs av när människor som går att identifiera kommer in i kamerans upptagningsområde. Syftet med användningen av kamerautrustningen saknar betydelse för frågan om lagens tillämplighet.

Lagen är tillämplig både vid sådan användning av kameror som sker i syfte att bevaka människor och sådan användning som sker för andra syften men där människor samtidigt under en längre tid eller någorlunda regelbundet kommer in i kamerans upptagningsområde på ett sätt som gör dem möjliga att identifiera.

Andra punkten
Av punkten 2 framgår att med kamerabevakning avses även att en separat teknisk anordning för avlyssning eller upptagning av ljud används i samband med användning av sådan utrustning som avses i punkten 1. Exempel på sådana anordningar är mikrofoner och radiosändare som inte är inbyggda i utrustning som omfattas av punkten 1.

Tredje punkten
Slutligen framgår av punkten 3 att med kamerabevakning avses också att en separat teknisk anordning för att behandla upptaget bild- och ljudmaterial används. Exempelvis avses användning av separata anordningar för att lagra inspelad film.

Fjärde paragrafen
I paragrafen finns bestämmelser om lagens territoriella tillämpningsområde.

Första punkten
Av punkten 1 framgår att kamerabevakningslagen endast är tillämplig på sådan kamerabevakning som avses i 3 § 1 eller 2, om utrustningen finns i Sverige och den som bedriver bevakningen är etablerad i Sverige eller i tredjeland. Med Sverige avses svenskt land- och sjöterritorium samt luftrummet ovanför land- och sjöterritorierna. Lagen är alltså inte tillämplig vid kamerabevakning på svenska ambassader eller liknande platser utanför Sveriges gränser. Begreppet tredjeland ska tolkas på samma sätt som i EU:s dataskyddsförordning och EU:s dataskyddsdirektiv.

Andra punkten
Av punkten 2 följer att lagen även är tillämplig vid sådan efterföljande behandling som anses utgöra kamerabevakning enligt 3 § 3, om behandlingen avser bild- och ljudmaterial som tagits upp vid bevakning enligt punkten 1 och behandlingen utförs av den som bedriver bevakningen eller för hans eller hennes räkning. Lagen gäller däremot inte om materialet överlämnas till någon annan som därigenom övertar personuppgiftsansvaret för behandlingen.

Femte paragrafen
I paragrafen finns bestämmelser om undantag från lagens tillämpningsområde.

Första punkten
Enligt punkten 1 gäller lagen inte vid kamerabevakning som en fysisk person utför som ett led i en verksamhet av rent privat natur eller som har samband med hans eller hennes hushåll. Undantagets lydelse är densamma som artikel 2.2 c i dataskyddsförordningen. Undantaget omfattar endast kamerabevakning som bedrivs av fysiska personer, inte bevakning som utförs av juridiska personer. Kamerabevakning som bedrivs på uppdrag av en fysisk person, t.ex. utförd av ett bevakningsbolag, kan dock omfattas av undantaget. Den viktigaste faktorn för att avgöra om undantaget är tillämpligt är platsen för kamerabevakningen.

Bevakning som sker i en privatbostad av den som bor där omfattas normalt av undantaget. Detsamma gäller t.ex. bevakning av personens tomtmark, garage och förråd. Undantaget omfattar dock inte kamerabevakning i offentliga miljöer eller av områden som är privatägda men allemansrättsligt tillgängliga, dvs. platser dit allmänheten har tillträde. Undantaget omfattar inte heller kamerabevakning som bedrivs inom ramen för näringsverksamhet, oavsett platsen för bevakningen.

Andra punkten
I punkten 2 undantas hemlig kameraövervakning enligt 27 kap. rättegångsbalken eller lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott från lagens tillämpningsområde.

Tredje punkten
Av punkten 3 följer att lagen inte omfattar kamerabevakning som sker i en verksamhet som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Undantaget omfattar endast kamerabevakning som sker inom ramen för verksamhet som skyddas genom tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Som exempel kan nämnas direktsändning av ett sportevenemang med kameror uppsatta på drönare. Däremot är undantaget inte tillämpligt om t.ex. en medieredaktion bedriver kamerabevakning utanför den grundlagsreglerade verksamheten, t.ex. för att skydda sina lokaler eller anställda. Vid sådan kamerabevakning är således lagen tillämplig.

Fjärde punkten
Av punkten 4 följer att lagen inte heller omfattar kamerabevakning som sker för journalistiska ändamål eller för akademiskt, konstnärligt eller litterärt skapande utanför det grundlagsskyddade området. Innebörden av begreppen journalistiska ändamål respektive akademiskt, konstnärligt eller litterärt skapande ska i första hand avgöras genom en tolkning av dataskyddsförordningen (artikel 85). Ledning bör dock kunna hämtas från tidigare praxis angående 7 § andra stycket personuppgiftslagen (1998:204).

Sjätte paragrafen
Paragrafen anger hur lagens bestämmelser förhåller sig till andra regleringar med bestämmelser om personuppgiftsbehandling. Av paragrafen framgår att utöver vad som föreskrivs i lagen gäller i tillämpliga delar bestämmelser i annan personuppgiftsreglering. Regleringen i kamerabevakningslagen får ställning som lex specialis i förhållande till annan nationell personuppgiftsreglering. De bestämmelser i andra regelverk som gäller vid kamerabevakning enligt denna paragraf avser sådant som inte är reglerat i kamerabevakningslagen, exempelvis kraven på laglig behandling av personuppgifter, lagringstid och andra allmänna principer för behandling av personuppgifter, skyldigheter för personuppgiftsansvariga och personuppgiftsbiträden samt rättigheter för registrerade.

Första punkten
I enlighet med punkten 1 gäller, utöver vad som föreskrivs i denna lag, även dataskyddsförordningen, dataskyddslagen, föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen eller annan författning som kompletterar dataskyddsförordningen. Hänvisningen till dataskyddsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Att dataskyddsförordningens bestämmelser gäller följer direkt av unionsrätten men anges för att göra paragrafen fullständig och begriplig. Normalt är det bestämmelserna i dataskyddsförordningen och den generella kompletterande regleringen i dataskyddslagen som är tillämpliga. I den mån det i annan författning som kompletterar dataskyddsförordningen, exempelvis i s.k. särskilda registerförfattningar, finns bestämmelser som kan tillämpas på kamerabevakning gäller dock även dessa.

Andra punkten
I punkten 2 anges att i fråga om sådan kamerabevakning som omfattas av EU:s dataskyddsdirektiv gäller brottsdatalagen, föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen eller annan författning som genomför direktivet.

Tredje punkten
I punkten 3 anges att i fråga om sådan kamerabevakning som utgör personuppgiftsbehandling som inte omfattas av dataskyddsförordningens eller brottsdatalagens tillämpningsområde, gäller föreskrifter om personuppgiftsbehandling på detta område. Vad som avses är personuppgiftsbehandling inom områden som inte omfattas av unionsrätten, t.ex. nationell säkerhet, eller omfattas av avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget, dvs. den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Sjunde paragrafen
Paragrafen anger i vilka fall det krävs tillstånd till kamerabevakning. Av paragrafen följer att tillstånd krävs till kamerabevakning av en plats dit allmänheten har tillträde om bevakningen ska bedrivas av en myndighet. Tillstånd krävs även om sådan bevakning ska bedrivas av någon annan än en myndighet vid utförande av en uppgift av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, kollektivavtal eller beslut som meddelats med stöd av lag eller annan författning. Begreppet plats dit allmänheten har tillträde avses till exempel gator, torg och parker samt transportmedel för allmänna kommunikationer och ankomst- och avgångshallar för passagerare som använder sådana transportmedel. Ytterligare exempel är utrymmen för allmänheten hos myndigheter, på vårdinrättningar och i simhallar. Det har inte ansetts lämpligt att definiera begreppet i lagstiftning.

Första punkten
Tillståndskravet för kamerabevakning gäller enligt punkten 1 för alla myndigheter, oavsett vilken typ av verksamhet kamerabevakningen används i och vad syftet med den är. Med myndigheter avses samtliga statliga och kommunala organ, med undantag för riksdagen och kommun- och landstingsfullmäktige. Kommunala och statliga bolag är inte myndigheter även om de utövar offentlig makt.

Andra punkten
Enligt punkten 2 gäller tillståndskravet också för andra än myndigheter vid utförande av uppgifter av allmänt intresse, förutsatt att uppgiften följer av lag eller annan författning, kollektivavtal eller beslut som meddelats med stöd av lag eller annan författning. Uppgiften av allmänt intresse ska dessutom vara fastställd på det sätt som anges i paragrafen för att kravet på tillstånd ska gälla. Bestämmelsen innebär att tillståndskravet omfattar samtliga fall där enskilda subjekt har anförtrotts förvaltningsuppgifter som innebär myndighetsutövning, uppgifter inom brottsdatalagens tillämpningsområde eller uppgifter på området för nationell säkerhet. Kravet på tillstånd gäller också generellt inom hälso- och sjukvård, förutsatt att det rör sig om bevakning av utrymmen som allmänheten har tillträde till. Tillståndskravet omfattar även kamerabevakning av skolområden dit allmänheten har tillträde liksom kollektivtrafik, järnväg, flyg och liknande, förutsatt att den som bedriver verksamheten kan anses utföra en uppgift av allmänt intresse som är fastställd på det sätt som anges i bestämmelsen. Däremot krävs inte tillstånd vid kamerabevakning i en verksamhet som inte utgör en uppgift av allmänt intresse i den mening som avses i punkten 2.

Detta innebär att det i normalfallet inte behövs tillstånd vid kamerabevakning av t.ex. butiker, köpcentrum, restauranger, hotell eller banklokaler. Vidare behövs inte tillstånd när religiösa samfund använder kamerabevakning i anslutning till sina lokaler. Tillståndskravet gäller normalt inte heller vid kamerabevakning av idrottsanläggningar eller kulturella evenemang, förutsatt att verksamheten inte bedrivs av en myndighet. Kamerabevakning inom jordbruk och skogsbruk av t.ex. stöldbegärliga maskiner omfattas normalt sett inte heller av tillståndskravet. Detsamma gäller kamerabevakning vid jakt, exempelvis vid en jaktåtel. Kamerabevakning som inte omfattas av tillståndskravet omfattas dock av lagens bestämmelser om krav på upplysning (15 §) och tystnadsplikt (22 §). Sådan kamerabevakning måste vidare bedrivas i enlighet med dataskyddsförordningen eller annan tillämplig dataskyddsreglering.

Åttonde paragrafen
I paragrafen regleras förutsättningarna för att tillstånd till kamerabevakning ska ges.

Första stycket
Av första stycket framgår att tillstånd till kamerabevakning ska ges om intresset av sådan bevakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. För att bevakningsintresset ska kunna väga tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad är en första förutsättning att det finns en rättslig grund för kamerabevakningen i den tillämpliga personuppgiftsregleringen, i första hand dataskyddsförordningen eller brottsdatalagen. Liksom enligt motsvarande bestämmelse i kameraövervakningslagen och nuvarande praxis ska sedan en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet göras. Det räcker att intresset av kamerabevakning väger över det motstående intresset för att tillstånd ska ges.

Andra stycket
Enligt andra stycket ska vid bedömningen av intresset av kamerabevakning särskilt beaktas om kamerabevakningen behövs för vissa angivna ändamål. Att särskild hänsyn ska tas till dessa ändamål innebär att intresset av kamerabevakning i sådana fall väger tungt vid den bedömning som ska göras enligt första stycket. Tillstånd till sådan kamerabevakning kan därför ges även vid större integritetsintrång. Kamerabevakning bör många gånger betraktas som ett naturligt hjälpmedel och ett komplement till andra åtgärder. Kravet på att kamerabevakningen ska behövas för ett visst ändamål innebär därför inte att andra åtgärder nödvändigtvis måste prövas först.

Andra stycket första punkten
Enligt andra stycket 1 ska det särskilt beaktas om kamerabevakning behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott på en brottsutsatt plats eller på en annan plats där det av särskild anledning finns risk för angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet eller på egendom. För det första ska det beaktas om bevakningen behövs för brottsbekämpande ändamål på en brottsutsatt plats. Det finns inte någon begränsning av vilka brott som avses. Med en brottsutsatt plats menas en plats där det finns problem med brottslighet. Med detta avses inte varje plats där det någon gång har inträffat enstaka brott. Däremot krävs inte att brottsligheten är ovanligt hög på platsen i förhållande till andra jämförbara platser för att platsen ska betraktas som brottsutsatt. Den som söker tillstånd behöver alltså inte presentera jämförande statistik över brottsligheten på olika platser för att tillstånd ska kunna ges. Det behöver inte heller visas att det finns påtagliga problem med brottslighet just inom ett tänkt upptagningsområde för kamerabevakningen. Det räcker således att visa att det finns problem med brottslighet på ett torg, en gågata eller inom ett stationsområde, även om ansökan om tillstånd till kamerabevakning bara avser en mindre del av torget, gågatan eller stationsområdet.

På motsvarande sätt kan kamerabevakning av en viss plats inom ett bostadsområde motiveras av att bostadsområdet i stort är brottsutsatt. Vissa typer av platser kan dessutom på grund av platsens karaktär förutsättas vara brottsutsatta utan att detta behöver bevisas i det enskilda fallet. Det kan exempelvis handla om vissa knutpunkter för allmänna kommunikationer eller om gränsövergångar där det behövs insatser mot smugglingsbrott. För det andra ska särskild hänsyn enligt andra stycket första paragrafen tas till om kamerabevakningen behövs på en annan plats där det av särskild anledning finns risk för angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet eller på egendom. Med detta avses i första hand platser som inte kan anses vara brottsutsatta i den mening som avses i första ledet i punkten men där det ändå finns en särskild risk för vissa typer av brott jämfört med andra platser i samhället. Det kan t.ex. röra sig om platser där olika typer av angrepp i och för sig har inträffat men också om platser där det av andra skäl kan konstateras en förhöjd hotbild mot människor som vistas på platsen eller mot egendom som finns där. Som exempel kan nämnas asylboenden eller vissa myndigheters entréer, lokaler och fordon.

Med angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet avses bl.a. misshandelsbrott, olaga tvång, olaga hot, våld eller hot mot tjänsteman, ofredande och sexualbrott, våldsamt upplopp och terroristbrott.

Med angrepp på egendom avses brott som innebär förstörelse av egendom, t.ex. skadegörelse och mordbrand, men däremot inte andra brott som avser egendom, t.ex. fickstölder.

Tillstånd till kamerabevakning som avses i andra stycket första punkten bör därmed många gånger kunna ges för att motverka brott och öka tryggheten i särskilt utsatta bostadsområden, på förläggningar för asylsökande, på inrättningar för hälso- och sjukvård samt på bussar, tåg, spårvagnar och andra färdmedel avsedda för allmän personbefordran, liksom vid stationer och hållplatser. Detsamma gäller för kamerabevakning som ska motverka terrorangrepp, angrepp på polismän, brandkårs- och ambulanspersonal och liknande yrkeskategorier, eller övergrepp – exempelvis sexuella ofredanden – i samband med stora folksamlingar. För att kamerabevakning i brottsbekämpande syften ska vara verkningsfullt och materialet kunna användas i utredningar och vid lagföring krävs regelmässigt en rätt att spela in bildmaterial.

Inspelning av ljud
Inspelning av ljud bör dock i normalfallet betraktas som särskilt integritetskänsligt och bli föremål för en särskilt noggrann prövning i det enskilda fallet. Om integritetsintrånget kan minimeras genom att tekniken arrangeras så att den endast reagerar på specifika ljud som skottlossning eller liknande, bör det dock normalt kunna godtas att ljudupptagning sker, om behovet finns. Ljudupptagning bör exempelvis också kunna godtas i samband med utlösandet av ett överfallslarm, t.ex. i myndigheters lokaler.

Andra stycket andra punkten
Av andra stycket 2 följer att det också ska beaktas särskilt om kamerabevakning behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka störningar av allmän ordning och säkerhet eller begränsa verkningarna av sådana störningar. Intresset av allmän ordning och säkerhet kan åberopas av både myndigheter och andra som har ett ansvar för ordning och säkerhet som följer av författning, t.ex. ordningslagen (1993:1617). Exempel på sådana aktörer är kommunala myndigheter samt subjekt som bedriver kollektivtrafik. Begreppet allmän ordning och säkerhet bör tolkas på samma sätt som i andra författningar där det förekommer, t.ex. polislagen (1984:387), skyddslagen (2010:305) och ordningslagen. En kommun bör med stöd av denna punkt kunna beviljas tillstånd till kamerabevakning på platser där det regelmässigt förekommer brottslighet och andra ordningsstörningar.

Andra stycket tredje punkten
Enligt andra stycket 3 ska det särskilt beaktas om kamerabevakning behövs för att utöva kontrollverksamhet. Som exempel kan nämnas kontroll av vattenskyddsområden, dammsäkerhet och miljöfarliga verksamheter.

Andra stycket fjärde punkten
Vidare ska det enligt andra stycket 4 särskilt beaktas om kamerabevakning behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka olyckor eller begränsa verkningarna av inträffade olyckor. Punkten omfattar inte bara olyckor som kan drabba människors liv och hälsa utan även olyckor som kan drabba egendom och miljön.

Andra stycket femte punkten
Slutligen följer av andra stycket 5 att det särskilt ska beaktas om kamerabevakning behövs för att tillgodose andra därmed jämförliga ändamål, dvs. ändamål som är jämförbara med ändamålen i punkterna 1-4. Till exempel bevakning för utförande av en uppgift som avser Sveriges säkerhet och som inte omfattas av de tidigare punkterna samt kamerabevakning i samband med forskning som avser hur olyckor kan undvikas, t.ex. i trafiken. Ytterligare ett exempel är myndigheters kamerabevakning i samband med övningar och testverksamhet som anknyter till de ändamål som anges särskilt i punkterna 1–4. Även andra ändamål än de som anges i punkterna 1–5 kan vara berättigade och innebära att intresset av kamerabevakning väger över den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Ett exempel är kamerabevakning för inventering av djur eller annan viltvård. Det är alltså möjligt att få tillstånd till kamerabevakning även i sådana fall men det kan behövas mer ingående överväganden av behovet av kamerabevakning i förhållande till integritetsriskerna och av hur dessa risker kan minskas.

Enligt tredje stycket ska det vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli bevakad särskilt beaktas hur bevakningen ska utföras, om teknik som främjar skyddet av den enskildes personliga integritet ska användas och vilket område som ska bevakas. Med hur bevakningen ska utföras avses bl.a. vid vilka tidpunkter bevakningen ska ske, om material ska spelas in och hur det i så fall kan komma att användas. Som exempel på integritetsfrämjande teknik kan nämnas teknik som innebär att personer maskeras eller att upptaget bild- och ljudmaterial krypteras. Ett annat exempel är kameror som aktiveras först efter olika typer av larm, såsom inbrottslarm, överfallslarm och larm som reagerar på onormala kroppsrörelser eller aktiveras av ljud som t.ex. skottlossning, glaskross eller människoskrik.

Användning av integritetsfrämjande teknik kan många gånger ha stor betydelse för hur tungt intresset av att inte bli kamerabevakad väger och medföra att intresset av kamerabevakningen väger över detta. När det gäller det område som ska bevakas är det av betydelse om det är ett område där många människor normalt rör sig. Det gäller oavsett om bevakningen ska ske från ett fast eller ett rörligt objekt. Områdets karaktär är också av betydelse. Exempelvis är enskildas intresse av att inte bli bevakade särskilt starkt i anslutning till deras hem, i omklädningsrum och på liknande platser.

Nionde paragrafen
Paragrafen reglerar undantag från kravet på tillstånd till kamerabevakning i 7 §. Undantagen från tillståndskravet gäller all kamerabevakning enligt 3 § 1–3 och omfattar därmed också avlyssning och upptagning av ljud.

Punkt 1
Undantaget i punkt 1 innebär att tillstånd till kamerabevakning inte krävs vid bevakning som Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Tullverket bedriver. Det är fråga om ett generellt undantag som omfattar all bevakning som de angivna myndigheterna bedriver enligt lagen, oavsett bevakningens ändamål. Undantaget omfattar alltså inte bara bevakning som behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott utan också sådan bevakning som kan behövas för andra ändamål, t.ex. kontrollverksamhet av olika slag. Att myndigheternas kamerabevakning undantas från kravet på tillstånd innebär inte att den är oreglerad.

En förutsättning för att myndigheterna ska få bedriva kamerabevakning av platser dit allmänheten har tillträde är enligt 14 a § att intresset av sådan bevakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Enligt 14 b § ska myndigheterna bedöma om förutsättningarna i 14 a § är uppfyllda innan de påbörjar bevakningen. Bedömningen ska dokumenteras. Om myndigheterna bryter mot kraven på dokumenterad bedömning kan det enligt 25 § leda till en sanktionsavgift.

Myndigheternas kamerabevakning omfattas vidare av flera andra bestämmelser i lagen. Det gäller bl.a. bestämmelserna i 15–20 §§ om upplysning om kamerabevakning och enskildas rätt till information. Bevakningen omfattas också av sådan dataskyddsreglering som nämns i 6 §.

Punkt 2
Enligt punkten 2 krävs inget tillstånd vid bevakning som sker för att skydda en byggnad, en annan anläggning eller ett område som enligt 4 § 4, 5 § 1–5 eller 6 § första stycket skyddslagen har förklarats vara skyddsobjekt, om bevakningen endast omfattar skyddsobjektet eller ett område i dess omedelbara närhet. Till skillnad från tidigare omfattas samtliga skyddsobjekt enligt 4 § 4 skyddslagen, t.ex. byggnader, andra anläggningar och områden som används eller är avsedda för ledning av räddningstjänsten eller totalförsvarets civila delar.

Undantaget omfattar också sådana skyddsobjekt som avses i 5 § 5 skyddslagen, dvs. områden där ett Natohögkvarter eller en främmande stats militära styrka bedriver militär verksamhet inom ramen för samförståndsavtalet den 4 september 2014 mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd.

Punkt 3
Undantaget i punkten 3 avser bevakning som Försvarsmakten bedriver från ett fordon, fartyg eller luftfartyg som ett led i en militär insats eller militär övning eller som behövs för att prova utrustning för sådan bevakning.

Punkt 4
Undantaget i punkten 4 a avser bevakning som Trafikverket bedriver av vägtrafik. Enligt punkten 4 b krävs inget tillstånd vid bevakning som Trafikverket bedriver av sjötrafik vid en rörlig bro. Undantaget i punkten 4 c avser bevakning som Trafikverket bedriver vid en betalstation eller kontrollpunkt som avses i bilagorna till lagen om trängselskatt och som sker för att samla in uppgifter som behövs för att beslut om trängselskatt ska kunna fattas och för att kontrollera att sådan skatt betalas. Undantaget i punkten 4 d avser bevakning som Trafikverket bedriver vid en betalstation på allmän väg som används vid uttag av infrastrukturavgifter enligt lagen om infrastrukturavgifter på väg och som sker för att samla in uppgifter som behövs för att beslut om infrastrukturavgift ska kunna fattas och för att kontrollera att sådan avgift betalas.

Punkt 5
Undantaget i punkten 5 avser bevakning i en vägtunnel med övervakningssystem som avses i lagen om säkerhet i vägtunnlar och som bedrivs av någon annan tunnelhållare än Trafikverket.

Punkt 6
Enligt punkten 6 krävs inget tillstånd vid bevakning i en tunnelbanevagn eller av en tunnelbanestation, om bevakningen har till syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott eller förebygga, förhindra eller upptäcka olyckor eller begränsa verkningarna av inträffade olyckor. Undantaget för tunnelbanestationer omfattar även områden innanför stationens spärrlinje som är avsedda för annan spårbunden trafik, exempelvis pendeltåg.

Punkt 7
Enligt punkten 7 krävs inget tillstånd vid bevakning i en lokal där det bedrivs postverksamhet eller av området omedelbart utanför in- och utgångar till en sådan lokal, om bevakningen har till syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott. Undantaget omfattar alla lokaler där det bedrivs postverksamhet. Begreppet postverksamhet definieras i 1 kap. 2 § postlagen (2010:1045).

Punkt 8
Enligt punkten 8 krävs inte tillstånd vid bevakning i ett parkeringshus, om bevakningen har till syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott.

Punkt 9
Undantaget i punkten 9 avser bevakning som sker för säkerheten i trafiken eller arbetsmiljön från ett fordon, en maskin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller användaren.

Tionde paragrafen
Paragrafen reglerar tillfälliga undantag från kravet på tillstånd till kamerabevakning i 7 §. Enligt första stycket 1 får den som är räddningsledare enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO) bedriva kamerabevakning utan att en ansökan om tillstånd har gjorts under högst en månad i samband med olyckor. Undantaget omfattar även åtgärder på grund av överhängande fara för olycka samt efterföljande åtgärder enligt 3 kap. 9 § och 4 kap. 7 § LSO.

Innebörden av uttrycket överhängande fara för olycka är densamma som i lagen om skydd mot olyckor. Enligt första stycket 2 får den som är räddningsledare enligt lagen om skydd mot olyckor även bedriva kamerabevakning utan att en ansökan om tillstånd har gjorts under högst en månad om bevakningen är av vikt för att efterforska en försvunnen person. Undantaget är tillämpligt även när någon annan biträder räddningsledaren.

Av andra stycket följer att om en ansökan om tillstånd görs inom den tid som undantaget gäller, får kamerabevakningen fortsätta att bedrivas utan tillstånd fram till dess att ansökan har prövats av tillsynsmyndigheten.

Elfte paragrafen
I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en ansökan om tillstånd.

Första stycket
Av första stycket följer att en ansökan om tillstånd ska vara skriftlig och göras hos tillsynsmyndigheten.

Andra stycket
I andra stycket anges att ansökan ska innehålla

uppgift om den som ska bedriva bevakningen och i förekommande fall den som ska ha hand om bevakningen för tillståndshavarens räkning,
uppgift om bevakningens ändamål,
en beskrivning av bevakningen, särskilt den utrustning som ska användas, var utrustningen ska placeras, det område eller typ av område som ska bevakas och de tider då bevakning ska ske,
en bedömning av behovet av bevakningen och bevakningens proportionalitet i förhållande till ändamålet,
en bedömning av riskerna för intrång i den personliga integriteten och en beskrivning av de åtgärder som planeras för att hantera riskerna, och
uppgift om de omständigheter i övrigt som är av betydelse för prövningen av ärendet.
Den som bedriver kamerabevakning av flera liknande platser för samma ändamål bör ofta kunna ta fram sådana behovs- och riskbedömningar som kan användas vid flera bevakningssituationer.

Tredje stycket
Enligt tredje stycket ska ansökan, om sökanden inte är en myndighet, innehålla uppgift om den lag eller annan författning, kollektivavtal eller beslut som utgör den rättsliga grunden för kamerabevakningen.

Fjärde stycket
Enligt fjärde stycket ska sökanden, om kamerabevakningen avser en arbetsplats, tillsammans med ansökan lämna in ett yttrande från ett skyddsombud, en skyddskommitté eller en organisation som företräder arbetstagarna på arbetsplatsen. Bestämmelsen gäller när en arbetsgivare ansöker om kamerabevakning. Flera yttranden kan krävas, om det finns olika arbetstagargrupper på arbetsplatsen. Om det inte finns någon företrädare av det aktuella slaget bortfaller däremot kravet. I yttrandet bör anges om bevakningen godtas eller inte. Om den inte godtas, bör skälen för det framgå.

Tolfte paragrafen
Av paragrafen följer att tillsynsmyndigheten i ett ärende om tillstånd till kamerabevakning ska ge den kommun där bevakningen ska ske tillfälle att yttra sig, om det av särskild anledning behövs ett yttrande. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att lokala synpunkter beaktas i ärendet när sådana kan vara av särskild betydelse. Ett exempel på detta är om ansökan gäller omfattande och varaktig kamerabevakning av centrala stadsdelar eller bevakning av en plats där flera kommunala evenemang väntas äga rum. Det torde mycket sällan finnas anledning att inhämta yttranden från kommunen vid kamerabevakning med drönare eller från fordon.

Trettonde paragrafen
Paragrafen reglerar vad tillsynsmyndighetens beslut om tillstånd till kamerabevakning ska innehålla.

Första stycket
Enligt första stycket ska det i ett beslut om tillstånd till kamerabevakning anges vem som ska bedriva bevakningen och i förekommande fall vem som ska ha hand om bevakningen för tillståndshavarens räkning.

Andra stycket
Enligt andra stycket ska beslutet om tillstånd förenas med villkor om hur kamerabevakningen får anordnas.

Villkoren ska avse:

bevakningens ändamål,
den utrustning som får användas och var utrustningen får placeras,
det område eller typ av område som får bevakas och de tider då bevakning får ske, och
upplysning om bevakningen, bevarande eller annan behandling av bilder eller ljud och andra förhållanden som har betydelse för att skydda enskildas personliga integritet, om sådana villkor behövs för tillståndet.
Som utgångspunkt bör en tillståndshavare ha ett visst utrymme att flytta eller byta ut kameror inom samma område, i vart fall så länge det inte innebär att integritetsriskerna ökar. Tillsynsmyndigheten bör därför inte föreskriva mer detaljerade villkor än vad som behövs för att exempelvis avgränsa ett visst bevakningsområde eller knyta beslutet till en viss typ av teknik. Vid kamerabevakning från rörliga objekt kan det ofta finnas skäl att meddela villkor om vilken typ av område som får bevakas. Sådana villkor kan också vid behov utformas på ett sätt som reglerar var bevakning inte får ske, t.ex. i närheten av bostadsbebyggelse eller friluftsområden.

Tredje stycket
Enligt tredje stycket får ett tillstånd meddelas för en begränsad tid.

Fjortonde paragrafen
Paragrafen reglerar möjligheten för tillsynsmyndigheten att besluta om nya villkor eller återkalla tillståndet.

Fjortende paragrafen A
Paragrafen anger förutsättningarna för att Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket ska få kamerabevaka en plats dit allmänheten har tillträde. Av paragrafen framgår att de angivna myndigheterna får bedriva kamerabevakning av en plats dit allmänheten har tillträde endast om intresset av sådan bevakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad.

Vid bedömningen av intresset av kamerabevakning ska 8 § andra stycket tillämpas. Vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli bevakad ska 8 § tredje stycket tillämpas. Bestämmelsen ska i första hand tillämpas av myndigheterna själva, enligt närmare anvisningar i 14 b §, och av tillsynsmyndigheten vid tillsyn.

Med plats dit allmänheten har tillträde avses detsamma som i 7 §. Det handlar om exempelvis gator, torg och parker samt transportmedel för allmänna kommunikationer och ankomst- och avgångshallar för passagerare som använder sådana transportmedel (prop. 2017/18:231 s. 141). Kravet på att intresset av kamerabevakningen ska väga tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad har sin motsvarighet i 8 §, som reglerar förutsättningarna för tillstånd. Kravet ska förstås och tillämpas på samma sätt. Det betyder att förarbetena till 8 § är vägledande även när det gäller tillämpningen av denna paragraf (prop. 2017/18:231 s. 142–145). Även rättspraxis om de förutsättningar som anges i 8 § är relevant.

För att bevakningsintresset ska kunna väga tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad är en första förutsättning att det finns en rättslig grund för kamerabevakningen i den tillämpliga personuppgiftsregleringen, i första hand dataskyddsförordningen eller brottsdatalagen (2018:1177). Därefter ska en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet göras (prop. 2017/18:231 s. 142).

Vid bedömningen av intresset av bevakningen ska det särskilt beaktas om den behövs för något eller några av de ändamål som anges i 8 § andra stycket. Vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli bevakad ska de faktorer som anges i 8 § tredje stycket särskilt beaktas. Det räcker att intresset av kamerabevakning väger över det motstående intresset för att bevakningen ska få ske. Av 14 c och 14 d §§ framgår att kamerabevakning i vissa fall får bedrivas oavsett om förutsättningarna i denna paragraf är uppfyllda eller inte.

Fjortonde paragrafen B
Paragrafen reglerar de intresseavvägningar som ska göras av Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket i samband med kamerabevakning.

Första stycket
Av första stycket framgår följande. Innan Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Tullverket påbörjar kamerabevakning av en plats dit allmänheten har tillträde ska myndigheten bedöma om de förutsättningar som anges i 14 a § är uppfyllda, dvs. om intresset av sådan bevakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Myndigheten är alltså skyldig att genomföra en intresseavvägning innan den påbörjar kamerabevakning av en plats dit allmänheten har tillträde.

Andra stycket
Bestämmelserna i andra stycket gäller pågående kamerabevakning av en plats dit allmänheten har tillträde och innebär att den myndighet som bedriver bevakningen ska göra en ny intresseavvägning i två olika fall.

Första punkten
En ny intresseavvägning ska enligt punkt 1 göras innan myndigheten ändrar bevakningen på ett betydande sätt som ökar risken för intrång i den enskildes personliga integritet. Intresseavvägningen ska göras innan ändringen genomförs. En utökning av det område som bevakas är en sådan betydande ändring som typiskt sett ökar risken för integritetsintrång, i vart fall om utökningen är mer än marginell.

Även en marginell utökning av det område som bevakas kan kräva en ny avvägning, om den innebär att en mer integritetskänslig del av platsen börjar bevakas. Det skulle t.ex. kunna handla om ingången till en vårdcentral. Även att kameror riktas om kan vara en betydande ändring som ökar risken för integritetsintrång.

Andra exempel är att myndigheten börjar ta upp ljud vid bevakningen, att bevakning som hittills bara har skett nattetid börjar bedrivas även dagtid eller att en tidigare avidentifiering genom maskering tas bort. Det skulle också kunna handla om att myndigheten ändrar bevakningens ändamål.

Andra punkten
Enligt punkt 2 ska en ny intresseavvägning även göras när förhållandena på den plats som bevakas ändras på ett betydande sätt. En ny avvägning krävs dock bara om förändringen minskar intresset av bevakningen eller ökar risken för intrång i den enskildes personliga integritet. Det skulle kunna handla om att brottsligheten på den plats som bevakas minskar tydligt och att minskningen beror på andra faktorer än bevakningen i sig. I en sådan situation har intresset av bevakningen minskat.

Det skulle också kunna handla om att risken för ordningsstörningar på en viss plats minskar, t.ex. för att en arena inte längre används för en viss typ av evenemang. I andra fall kan betydande förändringar på platsen medföra att risken för integritetsintrång ökar. Det skulle exempelvis kunna handla om att en förskola eller ett sjukhus byggs vid den plats som bevakas. Skyldigheten att göra en ny intresseavvägning inträder först när förhållandena på platsen ändras. Myndigheten måste alltså inte göra bedömningen i förväg.

Tredje stycket
I tredje stycket anges att den bedömning som har gjorts enligt första eller andra stycket ska dokumenteras. Dokumentationen ska återspegla den bedömning som myndigheten har gjort. Det betyder att de krav som gäller för bedömningen även gäller för dokumentationen.

För att bedömningen ska bli begriplig behöver dokumentationen innehålla en viss beskrivning av den planerade eller pågående kamerabevakningen. Myndigheten ska också ange den rättsliga grunden för bevakningen, eftersom en rättslig grund är en första förutsättning för att bevakningsintresset ska kunna väga tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad (se kommentaren till 14 a §).

Dokumentationen ska därutöver spegla den helhetsbedömning som myndigheten har gjort, utifrån de faktorer som särskilt ska beaktas. Viss ledning i fråga om dokumentationens innehåll kan gå att hämta från 11 § andra stycket, som anger vad en ansökan om tillstånd ska innehålla. Av 25 § 3 framgår att tillsynsmyndigheten får ta ut en sanktionsavgift av den myndighet som bryter mot kraven på dokumenterad bedömning. Av 14 c och 14 d §§ framgår att myndigheterna i vissa fall får bedriva kamerabevakning utan att en intresseavvägning genomförs.

Fjortonde paragrafen C
Paragrafen anger när Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket inte behöver tillämpa bestämmelserna i 14 a och 14 b §§ om förutsättningar för kamerabevakning och krav på intresseavvägning. Paragrafen innebär att de angivna myndigheterna i vissa undantagsfall kan bedriva kamerabevakning utan att särskilt pröva om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad.

Det undantag som framgår av punkt 1 motsvarar det undantag från kravet på tillstånd som hittills har gällt enligt 9 § 1. Det ska tillämpas på samma sätt. De undantag som gäller enligt punkt 2 motsvarar de som finns i 9 § 2 och 6–9. Även dessa undantag ska tillämpas på samma sätt som undantagen från tillståndsplikten (jfr prop. 2017/18:231 s. 145–147).

Fjortonde paragrafen D
Paragrafen anger när Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket tillfälligtvis inte behöver tillämpa bestämmelserna i 14 a och 14 b §§ om förutsättningar för kamerabevakning och krav på intresseavvägning. Paragrafen innebär att de angivna myndigheterna i vissa undantagsfall och under viss tid kan bedriva kamerabevakning utan att särskilt pröva om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad.

Om myndigheterna vill fortsätta bevakningen efter det att tiden har löpt ut ska 14 a och 14 b §§ tillämpas. Myndigheterna ska då bedöma om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Bedömningen ska dokumenteras. De undantag som framgår av paragrafen motsvarar de undantag från kravet på tillstånd som framgår av 10 § första stycket 1–3 i den lydelse som paragrafen hittills har haft. De ska tillämpas på motsvarande sätt (jfr prop. 2017/18:231 s. 147 f.).

Undantaget i punkt 1 kan tillämpas av Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Undantaget i punkt 2 kan tillämpas av Polismyndigheten men också av Kustbevakningen, Säkerhetspolisen och Tullverket, om myndigheterna agerar i egenskap av räddningsledare enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor eller biträder räddningsledaren med kamerabevakning (prop. 2017/18:231 s. 85 och 148).

Även undantaget i punkt 3 gäller när någon av myndigheterna agerar i egenskap av räddningsledare eller biträder räddningsledaren.

Femtonde paragrafen
Paragrafen reglerar kravet på upplysning vid kamerabevakning.

Första stycket
Enligt första stycket ska upplysning om kamerabevakning lämnas genom tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt. Det vanligaste sättet att uppfylla kravet på upplysning är genom tydlig skyltning i direkt anslutning till den plats som kamerabevakas. Om kamerabevakningen ska ske från ett fordon kan en sådan skylt eller dekal i stället lämpligen placeras på fordonet så att den är väl synlig utifrån. Vid kamerabevakning från exempelvis drönare kan upplysning i vissa fall lämnas genom skyltning eller andra typer av markeringar eller avspärrningar på marken, t.ex. i utkanten av det bevakade området. I annat fall får upplysning lämnas på något annat verksamt och lämpligt sätt, t.ex. genom att information om bevakningen lämnas direkt till dem som kan komma att omfattas av den.

Andra stycket
Om ljud kan avlyssnas eller tas upp vid bevakningen ska enligt andra stycket en särskild upplysning lämnas om detta.

Tredje stycket
Tredje stycket innehåller en upplysning om att det finns bestämmelser om enskildas rätt till information om den personuppgiftsbehandling som kamerabevakningen innebär i dataskyddsförordningen och de andra föreskrifter som anges i 6 §. Hänvisningen till dataskyddsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Utöver kravet på upplysning i kamerabevakningslagen gäller alltså bestämmelser i annan personuppgiftsreglering, exempelvis dataskyddsförordningen eller brottsdatalagen, om att den som är personuppgiftsansvarig ska lämna information till den registrerade om den personuppgiftsbehandling som kamerabevakningen innebär. Det handlar t.ex. om den personuppgiftsansvariges identitet och kontaktuppgifter, dataskyddsombudets kontaktuppgifter i tillämpliga fall, ändamålen med behandlingen och rätten att inge klagomål till tillsynsmyndigheten.

Sådan ytterligare information kan visserligen lämnas på en skylt som upplyser om kamerabevakningen men den kan också göras tillgänglig för den registrerade på något annat sätt, exempelvis genom en hänvisning till en webbsida. Enligt regleringen i dataskyddsförordningen finns vissa undantag från skyldigheten att lämna information, bl.a. om den registrerade redan förfogar över informationen.

Sextonde paragrafen
Paragrafen innebär att upplysning om kamerabevakning enligt 15 § inte behöver lämnas i vissa särskilt utpekade fall. I sådana fall behöver inte heller information om den personuppgiftsbehandling som kamerabevakningen innebär lämnas till den registrerade.

Paragrafen utgör därmed ett undantag från artiklarna 13 och 14 i dataskyddsförordningen, 4 kap. 2 § brottsdatalagen och annan tillämplig personuppgiftreglering som reglerar enskildas rätt till information. Paragrafen innebär dock inte någon begränsning av den registrerades rätt till tillgång till personuppgifter och viss annan information enligt artikel 15 i dataskyddsförordningen och enligt 4 kap. 3 § brottsdatalagen.

Paragrafen innebär inte heller någon begränsning av den personuppgiftsansvariges skyldighet att göra viss allmän information tillgänglig för registrerade enligt 4 kap. 1 § brottsdatalagen. I första stycket 1, 3, 4 och 6 görs undantag från kravet på upplysning och rätten till information i fall som motsvarar undantagen från tillståndskravet i 9 § 1–3 och det tillfälliga undantaget i 10 § första stycket 3.

Första stycket andra punkten
Enligt första stycket 2 behöver upplysning om kamerabevakningen och information om den personuppgiftsbehandling som bevakningen innebär inte lämnas vid bevakning som bedrivs från ett luftfartyg av Polis myndigheten eller Säkerhetspolisen i brådskande fall, om det av särskild anledning finns risk för allvarlig brottslighet och syftet med bevakningen är att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra sådana brott.

Undantaget motsvarar det tillfälliga undantaget från tillståndskravet i 10 § första stycket 1, se författningskommentaren till den bestämmelsen, med ett tillkommande krav på att det ska vara fråga om brådskande fall och att kamerabevakningen sker från ett luftfartyg, t.ex. en drönare. Undantaget kan vara tillämpligt t.ex. vid våldssammandrabbningar på offentliga platser, vid terrorangrepp eller vid andra plötsliga händelser som av särskild anledning innebär en risk för allvarlig brottslighet. Undantaget innefattar inte en rätt att försöka dölja kamerabevakningen eller att använda den som ett led i en pågående förundersökning.

Första stycket femte punkten
Enligt första stycket 5 behöver upplysning om kamerabevakningen och information om den personuppgiftsbehandling som bevakningen innebär inte lämnas vid bevakning som bedrivs i brådskande fall från ett luftfartyg av Polismyndigheten eller den som är räddningsledare enligt lagen om skydd mot olyckor, om bevakningen är av vikt för att avvärja en överhängande fara för olycka, eller begränsa verkningarna av en inträffad olycka eller minska risken för nya olyckor.

Undantaget motsvarar det tillfälliga undantaget från tillståndskravet i 10 § första stycket 2, se författningskommentaren till den bestämmelsen, med ett tillkommande krav på att det ska vara fråga om ett brådskande fall och att kamerabevakningen sker från ett luftfartyg, t.ex. en drönare. Så kan t.ex. vara fallet i samband med bränder eller olyckor vid anläggningar som kan orsaka allvarliga skador på många människor eller på miljön. Att undantagen i första stycket 2 och 5 bara är tillämpliga i brådskande fall innebär att upplysning om kamerabevakningen och information om den personuppgiftsbehandling som bevakningen innebär ska lämnas när det är möjligt.

Av andra stycket följer att undantagen från kravet på upplysning och information i första stycket inte gäller om ljud ska avlyssnas eller tas upp vid kamerabevakningen. Om det finns behov av att kunna avlyssna eller ta upp ljud i samband med kamerabevakning utan upplysning kan undantag beviljas i enskilda fall enligt 17 §.

Sjuttonde paragrafen
Av paragrafen framgår att tillsynsmyndigheten får besluta om undantag från upplysningskravet i kamerabevakningslagen och rätten till information om den personuppgiftsbehandling som kamerabevakningen innebär, om det finns synnerliga skäl för detta. Denna möjlighet ska tillämpas restriktivt och tillsynsmyndigheten måste vid sin prövning i det enskilda fallet avgöra om ett undantag från rätten till information är förenligt med annan tillämplig personuppgiftsreglering. Undantag kan beslutas i fall där syftet med angelägen kamerabevakning skulle gå förlorat om upplysning skulle lämnas om bevakningen.

Exempel på sådana fall är kamerabevakning av rovdjurslyor i syfte att upptäcka och beivra tjuvskytte eller plundring eller i syfte att kartlägga rovdjursbeståndet. Undantag kan också beslutas när upplysningskravet är praktiskt omöjligt att uppfylla, t.ex. eftersom kamerabevakningen ska ske från ett luftfartyg, såsom en drönare, och avse större områden som skiftar från gång till annan. Som exempel kan nämnas kamerabevakning i räddningsverksamhet som inte omfattas av undantagen i 16 § och Polismyndighetens användning av kamerautrustade drönare i samband med exempelvis statsbesök eller andra planerade evenemang där bevakningen framstår som angelägen men sannolikt inte kan begränsas till ett visst område.

Undantag kan även komma i fråga när kamerabevakning i ett brådskande fall bedrivs utan upplysning med stöd av något av de generella undantagen i 16 § första stycket 2 och 5 och behovet av att kamerabevaka kvarstår efter det inledande, akuta skedet samtidigt som upplysningskravet inte heller då kan uppfyllas. Ett undantag från upplysningskravet och rätten till information får omfatta avlyssning eller upptagning av ljud.

Sådana undantag bör dock endast komma i fråga i särpräglade undantagsfall där intresset av kamerabevakning utan upplysning är berättigat och väger tungt samtidigt som integritetsriskerna i praktiken är mycket små. Exempel på sådana fall är användning av kamerautrustade drönare i samband med efterforskandet av försvunna personer eller Polismyndighetens användning av sensorer som kan upptäcka ljud av skottlossning eller liknande. Undantaget får dock inte tillämpas på ett sätt som möjliggör hemlig eller dold avlyssning av människors samtal.

Artonde paragrafen
I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en ansökan om undantag enligt 17 §.

Första stycket
Av första stycket följer att en ansökan om undantag ska vara skriftlig och göras hos tillsynsmyndigheten.

Andra stycket
Enligt andra stycket ska ansökan innehålla uppgift om den som ska bedriva kamerabevakningen och i förekommande fall den som ska ha hand om bevakningen för hans eller hennes räkning samt skälen för ansökan. Att skälen för ansökan ska anges innebär att sökanden måste klargöra anledningen till varför det finns synnerliga skäl för undantag i det aktuella fallet. Sökanden bör i regel ange syftet med kamerabevakningen och lämna en beskrivning av bevakningen, t.ex. genom att uppge vilken utrustning som ska användas, var utrustningen ska placeras och i vilket område. Om kamerabevakningen avser en arbetsplats, ska enligt tredje stycket sökanden tillsammans med ansökan lämna in ett yttrande från ett skyddsombud, en skyddskommitté eller en organisation som företräder arbetstagarna på arbetsplatsen. Bestämmelsen gäller när en arbetsgivare ansöker om kamerabevakning. I yttrandet bör anges om ett undantag från upplysningskravet godtas eller inte. Om det inte godtas, bör skälen för det framgå. Flera yttranden kan krävas, om det finns olika arbetstagargrupper på arbetsplatsen.

Nittonde paragrafen
Paragrafen reglerar i vilka fall den kommun där kamerabevakningen ska ske ska få tillfälle att yttra sig över en ansökan om undantag från upplysningskravet och rätten till information om den personuppgiftsbehandling som kamerabevakningen innebär. Av paragrafen följer att tillsynsmyndigheten i ett ärende om undantag från upplysningskravet ska ge den kommun där bevakningen ska ske tillfälle att yttra sig, om bevakningen avser en plats dit allmänheten har tillträde och det av särskild anledning behövs ett yttrande, jfr författningskommentaren till 12 §.

Tjugonde paragrafen
Paragrafen reglerar innehållet i tillsynsmyndighetens beslut om undantag i enskilda fall enligt 17 § och myndighetens möjlighet att ändra eller återkalla ett sådant beslut.

Första stycket
Tillsynsmyndigheten ska enligt första stycket i ett beslut om undantag ange vem som ska bedriva kamerabevakningen och i förekommande fall vem som ska ha hand om bevakningen för dennes räkning. Dessutom ska ett sådant beslut förenas med de villkor som behövs. Det kan ofta bli fråga om samma typer av villkor som beslut om tillstånd till kamerabevakning enligt 13 § andra stycket ska förenas med, se författningskommentaren till den paragrafen. Beslutet kan precis som ett tillståndsbeslut begränsas till att gälla för en viss tid.

Andra stycket
Enligt andra stycket får tillsynsmyndigheten besluta om nya villkor, om förutsättningarna för beslutet ändras. Myndigheten får återkalla beslutet om förutsättningarna inte längre är uppfyllda.

Tjugoförsta paragrafen
Paragrafen upplyser om att det i fråga om arbetsgivares kamerabevakning av en arbetsplats finns bestämmelser om förhandlingsskyldighet i lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL). Bestämmelsen tar sikte på de fall där en arbetsgivare bedriver kamerabevakning. Det saknas betydelse om det rör sig om kamerabevakning av utrymmen på arbetsplatsen dit allmänheten har tillträde eller inte. Förhandlingsskyldigheten i 11 § MBL får normalt anses gälla inför arbetsgivares beslut om kamerabevakning som innebär att anställda varaktigt eller regelbundet bevakas.

Dessutom har arbetstagarorganisationerna möjlighet att påkalla förhandling på eget initiativ enligt 12 § MBL. Att ett krav på tillstånd i vissa fall gäller för kamerabevakningen ersätter inte ett sådant förfarande som regleras i lagen om medbestämmande i arbetslivet. Mot vem och hur förhandlingsskyldigheten ska fullgöras framgår av 11–14 §§ MBL. Frågor om skadestånd, preskription och sanktioner m.m. vid överträdelser av aktuella bestämmelser styrs också av den arbetsrättsliga regleringen och inte av kamerabevakningslagen eller dataskyddsförordningen.

Tjugoandra paragrafen
Paragrafen reglerar tystnadsplikt för den som tar befattning med uppgifter som inhämtas genom kamerabevakning.

Första stycket
Av första stycket framgår att den som tar befattning med en uppgift som har inhämtats genom kamerabevakning inte obehörigen får röja eller utnyttja det som han eller hon på detta sätt har fått veta om någon enskilds personliga förhållanden. Bestämmelsen gäller både uppgifter som inhämtas i realtid och uppgifter som har inhämtats ur inspelat bild- och ljudmaterial. Det är inte bara spridning av själva materialet som omfattas utan även röjande eller utnyttjande av uppgifter ur materialet.

Obehörighetsrekvisitet är avsett att tolkas på så sätt att ett uppgiftslämnande av en enskild aktör som motsvarar ett uppgiftslämnande som är tillåtet enligt offentlighets- och sekretesslagen (OSL) inte är att betrakta som obehörigt. Bestämmelsen i 32 kap. 3 § OSL som särskilt tar sikte på uppgifter som har inhämtats genom kamerabevakning har ett omvänt skaderekvisit. Det innebär att sekretess gäller, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men. Därmed är det inte fråga om ett obehörigt utlämnande enligt paragrafen, om det står klart att den uppgift det gäller kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men.

Frågan om en uppgift omfattas av tystnadsplikt beror alltså på hur känslig uppgiften är. Om den som uppgiften avser samtycker till ett utlämnande är det inte fråga om ett obehörigt utlämnande. Bestämmelsen omfattar exempelvis tillgängliggörande av bilder via en webbkamera under förutsättning att användningen faller inom kamerabevakningslagens tillämpningsområde. Huruvida ett sådant tillgängliggörande innebär ett obehörigt utlämnande får avgöras i det enskilda fallet. Bestämmelsen omfattar formellt även den situationen att bilder från kamerabevakning visas för förbipasserande via en bildskärm i anslutning till kameran. Ett sådant röjande bör emellertid inte anses vara obehörigt eftersom bilderna endast visar det som de förbipasserande kan se även utan tillgång till bildskärmen.

Ett utlämnande som är tillåtet enligt den sekretessbrytande bestämmelsen i 32 kap. 3 a § OSL är tillåtet också enligt förevarande paragraf. Enskilda som bedriver kamerabevakning får alltså lämna ut inspelat material till en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, Kustbevakningen eller Skatteverket, om uppgiften behövs för att utreda ett begånget brott för vilket fängelse är föreskrivet eller för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket fängelse är föreskrivet.

Ett utlämnande får vidare ske till en kommun eller en myndighet som ansvarar för räddningstjänst enligt lagen om skydd mot olyckor, om uppgiften behövs för att förebygga en hotande olycka eller för att begränsa verkningarna av en redan inträffad olycka. Den som bryter mot paragrafen kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Andra stycket
Andra stycket innehåller en erinran om att offentlighets- och sekretesslagen i stället tillämpas i det allmännas verksamhet.

Tjugotredje paragrafen
I paragrafen anges att den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över kamerabevakning enligt lagen. Tillsynen tar sikte på att lagens bestämmelser samt beslut som meddelats med stöd av lagen följs. Som framgår av 11 och 17 §§ är det tillsynsmyndigheten som prövar ansökningar om tillstånd till kamerabevakning och om undantag från upplysningskravet och rätten till information.

Tjugofjärde paragrafen
Paragrafen handlar om tillsynsmyndighetens befogenheter.

Av paragrafen framgår att de befogenheter som tillsynsmyndigheten har enligt dataskyddsförordningen och föreskrifter som avses i 6 §, t.ex. dataskyddslagen och brottsdatalagen, ska gälla även vid tillsynen över att kamerabevakningslagen följs. Detta innebär att bestämmelserna om tillsynsmyndighetens befogenheter i artikel 58 i dataskyddsförordningen, liksom andra tillämpliga bestämmelser om befogenheter i föreskrifter som kompletterar förordningen, ska tillämpas vid sådan kamerabevakning som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Hänvisningen till dataskyddsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Vid kamerabevakning som omfattas av brottsdatalagens tillämpningsområde ska i stället bestämmelserna i 5 kap. 5–7 §§ den lagen eller andra tillämpliga föreskrifter som genomför dataskyddsdirektivet tillämpas. Regleringen i 1 kap. 2 § dataskyddslagen innebär att bestämmelserna i dataskyddsförordningen gäller även vid behandling av personuppgifter som varken omfattas av dataskyddsförordningens eller brottsdatalagens tillämpningsområde, t.ex. inom verksamhet som rör den nationella säkerheten.

Av dataskyddslagen följer också att om det finns avvikande reglering om tillsyn för sådan verksamhet, t.ex. i en registerförfattning, ska de bestämmelserna tillämpas i stället. Bestämmelsen innebär också att tillsynsmyndigheten kan använda befogenheterna i samband med handläggning av ärenden enligt lagen eller när den som bedriver bevakningen underlåter att bistå myndigheten i ett sådant ärende. Med tillsynsmyndigheten avses den myndighet som utövar tillsyn enligt kamerabevakningslagen med stöd av 23 §.

Tjugofemte paragrafen
Paragrafen anger i vilka fall tillsynsmyndigheten får ta ut en sanktionsavgift av den som bedriver kamerabevakning.

Första punkten
Enligt punkten 1 får tillsynsmyndigheten ta ut en sanktionsavgift av den som bedriver kamerabevakning och bryter mot tillståndskravet i 7 §, dvs. saknar tillstånd till kamerabevakning trots att ett sådant krävs enligt lagen.

Andra punkten
En sanktionsavgift får enligt punkten 2 också tas ut av den som har beviljats tillstånd till kamerabevakning men inte följer villkoren i beslutet om hur kamerabevakningen får anordnas.

Tredje punkten
Bestämmelsen i punkt 3 innebär att tillsynsmyndigheten får ta ut en sanktionsavgift av den som bedriver kamerabevakning och bryter mot kraven på dokumenterad bedömning i 14 b §. Kraven i 14 b § gäller för Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket och innebär att de ska göra en dokumenterad intresseavvägning innan de påbörjar kamerabevakning av en plats dit allmänheten har tillträde.

Vid vissa betydande förändringar ska en ny intresseavvägning dokumenteras. Det är avsaknaden av en dokumenterad intresseavvägning som kan leda till en sanktionsavgift och inte utfallet av avvägningen. Det finns alltså inte grund för att ta ut en sanktionsavgift enligt denna punkt om myndigheten i fråga bedriver kamerabevakning av en plats dit allmänheten har tillträde trots att förutsättningarna enligt 14 a § inte är uppfyllda.

Om tillsynsmyndigheten bedömer att intresset av bevakningen inte väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad, får myndigheten i stället använda sig av de befogenheter som framgår av 24 §. Det betyder att tillsynsmyndigheten bl.a. kan utfärda en varning, förelägga den myndighet som bedriver bevakningen att vidta åtgärder för att den ska bli författningsenlig eller helt förbjuda fortsatt bevakning. I vissa fall, t.ex. om bevakningen saknar rättslig grund enligt dataskyddsregleringen, kan tillsynsmyndigheten också besluta om en sanktionsavgift med stöd av den regleringen.

Om den dokumenterade intresseavvägningen är alltför bristfällig kan det i yttersta fall likställas med att en dokumenterad bedömning över huvud taget inte har gjorts. En sanktionsavgift kan då tas ut med stöd av den aktuella bestämmelsen. Så kan vara fallet t.ex. om det inte alls framgår vilka överväganden som har gjorts beträffande intresset av kamerabevakningen och den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Ett exempel skulle kunna vara att myndigheten endast har angett ett ändamål för bevakningen och att bevakningsintresset väger tyngre än integritetsintresset.

Fjärde punkten
Tillsynsmyndigheten får vidare enligt punkten 4 ta ut en sanktionsavgift av den som bedriver kamerabevakning och bryter mot kraven i 15 § om hur upplysning om kamerabevakning ska lämnas.

Femte punkten
En sanktionsavgift får enligt punkten 5 också tas ut av den som har beviljats undantag från upplysningskravet och rätten till information men inte följer villkoren i beslutet om undantag.

Tjugosjätte paragrafen
Paragrafen reglerar vilka bestämmelser som ska tillämpas vid beslut om sanktionsavgift. Av paragrafen följer att artikel 83.1, 83.2 och 83.3 i dataskyddsförordningen samt 6 kap. 4–7 §§ dataskyddslagen i första hand ska tillämpas vid beslut om sanktionsavgift. Dataskyddsförordningens och dataskyddslagens bestämmelser ska därmed tillämpas både vid sådan kamerabevakning som omfattas av förordningens tillämpningsområde och vid sådan kamerabevakning som faller utanför EU-rättens tillämpningsområde. Hänvisningen till dataskyddsförordningen är statisk, dvs. avser den ursprungliga lydelsen av förordningen. Eftersom hänvisning även sker till 6 kap. 7 § dataskyddslagen gäller också de ytterligare föreskrifter om sanktionsavgifter som meddelas i anslutning till dataskyddslagen. För kamerabevakning som omfattas av brottsdatalagens tillämpningsområde ska 6 kap. 3 § tredje stycket och 4–9 §§ den lagen tillämpas i stället.

Tjugosjunde paragrafen
Paragrafen reglerar vilka avgiftsnivåer som ska tillämpas vid bestämmandet av en sanktionsavgift.

Första stycket
Av första stycket följer att vid överträdelser som rör lagens bestämmelser om tillståndskrav gäller den avgiftsnivå som föreskrivs i artikel 83.4 i dataskyddsförordningen för enskilda subjekt (upp till 10 000 000 EUR eller, om det gäller ett företag, upp till 2 procent av den totala globala årsomsättningen under föregående budgetår, beroende på vilket belopp som är högst). Hänvisningen till dataskyddsförordningen är statisk, dvs. avser den ursprungliga lydelsen av förordningen.

För myndigheter gäller i stället den lägre avgiftsnivå som föreskrivs i 6 kap. 2 § andra stycket dataskyddslagen (högst 5 000 000 kronor). Vid kamerabevakning som omfattas av brottsdatalagen gäller i stället den avgiftsnivå som föreskrivs i 6 kap. 3 § första stycket den lagen (högst 5 000 000 kronor).

Andra stycket
Av andra stycket följer att vid överträdelser som rör lagens bestämmelser om upplysningskrav gäller den avgiftsnivå som föreskrivs i artikel 83.5 i dataskyddsförordningen för enskilda subjekt (upp till 20 000 000 EUR eller, om det gäller ett företag, upp till 4 procent av den totala globala årsomsättningen under föregående budgetår, beroende på vilket belopp som är högst). Hänvisningen till dataskyddsförordningen är statisk, dvs. avser den ursprungliga lydelsen av förordningen. För myndigheter gäller i stället den högre avgiftsnivå som föreskrivs i 6 kap. 2 § andra stycket dataskyddslagen (högst 10 000 000 kronor). Vid kamerabevakning som omfattas av brottsdatalagen gäller i stället den avgiftsnivå som föreskrivs i 6 kap. 3 § andra stycket den lagen (högst 10 000 000 kronor).

Tjugoåttonde paragrafen
Paragrafen anger vilka bestämmelser om skadestånd som ska tillämpas vid överträdelser. Av paragrafen följer att regleringen i dataskyddsförordningen om rätt till ersättning ska tillämpas vid kamerabevakning som omfattas av förordningens tillämpningsområde och vid kamerabevakning som faller utanför EU-rättens tillämpningsområde. Hänvisningen till dataskyddsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Vid kamerabevakning som omfattas av brottsdatalagens tillämpningsområde ska regleringen om skadestånd i den lagen tillämpas i stället.

Tjugonionde paragrafen
Paragrafen reglerar överklagande av beslut enligt kamerabevakningslagen.

Första stycket
Enligt första stycket får tillsynsmyndighetens beslut enligt kamerabevakningslagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Rätten att överklaga gäller bl.a. beslut i frågor om tillstånd till kamerabevakning och undantag från kravet på upplysning om kamerabevakning samt beslut om sanktionsavgift. När tillsynsmyndighetens beslut överklagas är den myndigheten motpart i domstolen.

Andra stycket
Av 42 § förvaltningslagen (2017:900) framgår att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Enligt andra stycket får beslut om tillstånd till kamerabevakning och om undantag enligt 20 § överklagas även av den kommun där bevakningen ska ske och, om kamerabevakningen ska avse en arbetsplats, av en organisation som företräder arbetstagarna på arbetsplatsen.

Tredje stycket
Enligt tredje stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

Källa: Datainspektionen
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram